Jag må ha tolkat fel, förvrängt allt och varit känslomässigt styrd, men detta är min verklighet. Jag lever med en man som beskyller mig för allt. Alla brister och fel han någonsin gjort bottnar i mina brister och fel. Han blir arg, verkligen jättearg och skriker så spottet sprutar och det spelar ingen roll vad jag säger. Blir jag ledsen och gråter så blir han ännu argare och tycker inte att jag har rätt att tjuta när det är mitt fel att han är arg. Jag känner mig som smuts. Socialt handikappat och lätt förståndshandikappat smuts. Ni vet sånt som knappt saneringsfirman vill bära ut. Jag gör fel hela tiden, säger saker utan att ha tänkte klart. Jag är långsam och behöver tid att fundera ordentligt innan jag svara på frågor eller bestämmer saker. Och han stressar mig att svara. Svar jag inte är redo att ta. Så ut kommer något jag allt som oftast får ångra efteråt. Jag sliter mitt hår och försöker göra allt för att han ska känna min kärlek, mina god intentioner som ibland uttrycks så fel i ord och att jag aldrig med vilja skulle göra något negativt mot honom. Ändå blir minsta lilla misstag gigantiskt och jag finner mig själv åter igen nedbruten och snörvlandes på badrumsgolvet. Har jag dessutom pms blir jag extra mottaglig och själv lite grinig vilket ofta resulterar i utbrott för att jag gnällt eller pressat honom. Jag känner mig så ensam och känner inte att jag kan prata med någon om detta. Snälla säg att det finns någon där ute som inte dömer mig och som kan förstå. Det gör så ont.