En enorm saknad växer sig allt starkare inom mig. Vintern är snart här, den mörka och kalla, den hemska och orättvisa, den långa och tysta. Vintern får mig alltid att må sämre. Jag tycker inte om ständigt mörker och spruckna knogar. Jag gillar inte gåshud och 18 lager kläder. Bara tanken på det långa eländet gör mig illa till mods. Men saknaden, ja även den långa och ibland eviga, den växer ikapp med mörkertimmarna. Löven faller och jag sjunker. Jag vaknade i morse med en enorm saknad, tomhet. Ni är så många som fattas mig, som försvunnit allt för tidigt. Somliga har valt att gr sig iväg medan andra försvunnit till den eviga vilan mot sin viljan. Oktober, cancerns månad. Den äckliga hatade vidriga äckliga sjukdomen som tagit flera av dom viktigaste i mitt liv ifrån mig. Som låtit dom somna för att aldrig komma tillbaka. Likt en djävul som bestämmer vem som får stanna och vem som ska dö. Det är orättvist, så in i helvete orättvist. Jag önskar att ni fanns här med mig nu. Kanske har vintern haft en helt annan innebörd för mig om du va här, du min älskade som fann snö som rena gudagåvan. Nu är snön inte lika vacker längre. Den känns som en stor sörja av saknad och tomhet. Jag hoppas att jag någon gång ska kunna tänka tillbaka på alla minnen med ett leende så som dom säger att man lär sig att göra. Jag hoppas att det kommer snart. Dagen då jag inte längre känner tomheten utan i stället känner mig rik på underbara minne. Stunder vi delat i en förfluten tid. En förtrollande tid. Ni fattas mig.